Sötmandeln (Prunus dulcis) är ett fruktträd som blommar i april med ljusrosa blommor och tillför en slående vårkänsla till trädgården. Frukterna liknar först små gröna persikor, men fruktköttet är torrt och oätligt. Kärnan i mitten av frukten är en ätbar mandel som kan användas direkt eller i bakverk.

Trädet trivs bäst i full sol och i näringsrik jord. Det bör vattnas och gödslas regelbundet under växtsäsongen för att upprätthålla en hälsosam tillväxt och fruktsättning. På grund av det danska klimatet rekommenderas odling i växthus eller på en skyddad plats, till exempel mot en syd- eller västvänd vägg, för att skydda mot frost och svampsjukdomar.

Sötmandeln har en bred kronform och kan nå en höjd på 2–4 meter och en bredd på 3–4 meter. Bladen är avlånga och gröna, och blommorna varierar från vita till ljusrosa. Frukterna mognar vanligtvis i september.

Sakhalinkörsbäret, även känt som Prunus sargentii, är ett medelstort lövfällande träd som utvecklar en bred, vasformad krona. Med tiden får trädet en mer utbredd och flerstammig struktur, vilket ger det ett karakteristiskt och naturligt utseende i trädgården.

Bladen är medelstora och avlånga med en tydlig spets. De spricker ut i en mörkbrons ton, blir livligt gröna senare och avslutar säsongen med intensiva röda och rödorange höstfärger. Den släta, rödbruna barken med ljusa korkfläckar mörknar med tiden och får framträdande tvärgående ränder.

Trädet blommar rikligt i april och första halvan av maj med stora ljusrosa blommor som ofta kommer före bladen. Fruktsättningen är sällsynt, men små mörkröda bär kan ses vissa år.

Sakhalinkörsbäret trivs bäst i full sol till halvskugga och föredrar en bördig, väldränerad jord. Det tål många jordtyper men bör inte planteras på platser med stående vatten. I tunga lerjordar kan jorden luckras upp och blandas med grus eller sand för bättre dränering.

Trädet är lämpligt som solitärplanta i trädgårdar, parker och alléer, där det kan framhävas som ett dekorativt element. Under etableringsfasen rekommenderas att trädet binds upp för att säkerställa stabil tillväxt.

Det pilbladiga päronet 'Pendula' är ett mindre träd som kännetecknas av sin hängande och utbredda krona. Det är ofta ympat på en stam, vilket ger en tydlig stamhöjd och en krona som utvecklas från rund till paraplyformad och senare till en mer skärmliknande form.

Bladen är smala och täckta av fina, mjuka hår som ger en silverton på våren och senare en grågrön färg. Lövverket påminner om pilars eller olivträdens blad och bidrar till ett lätt och elegant utseende. På hösten får bladen diskreta ljusgula nyanser, och lövfällningen sker sent på säsongen.

Barken är initialt vit-silverfärgad på grund av de många fina håren, men blir med åldern grå och utvecklar sprickor. I april och maj blommar trädet med vita till krämfärgade blommor med rödaktiga ståndare, som sitter i halvskärmar och har en lätt sötaktig doft.

Efter blomningen kan små grönbruna frukter bildas, som inte är ätliga men ibland äts av fåglar efter frost. Trädet trivs bäst i full sol och i vanlig, väldränerad trädgårdsjord. Det är härdigt, vindtåligt och tål torka när det väl har etablerat sig.

Det pilbladiga päronet används ofta som solitärträd eller i små grupper, där dess ljusa lövverk och hängande växtsätt skapar kontrast och struktur i växtligheten.

Det hängande mullbärsträdet, botaniskt känt som Morus alba 'Pendula', är ett prydnadsträd med en karakteristisk hängande växtform. Trädet utvecklar en bred krona med bågformade, nedhängande grenar som ger ett elegant och lugnt uttryck i trädgården.

Bladen är hjärtformade och mörkgröna, vilket skapar en tät och dekorativ lövverk under sommaren. I maj och juni blommar trädet med små vita blommor, som senare kan följas av vita och ljusa frukter i slutet av sommaren.

Trädet trivs bäst i full sol och i vanlig, näringsrik trädgårdsjord. Det växer måttligt och når vanligtvis en höjd på cirka 3 meter och en bredd på ungefär 2 meter, vilket gör det lämpligt för medelstora trädgårdar eller som solitärträd i parker.

Det hängande mullbärsträdet har medelhög härdighet och kräver endast begränsat underhåll, vilket gör det till ett praktiskt val för trädgårdsmästare som vill ha ett dekorativt träd med ett naturligt och hängande utseende.

Den vanliga vildapeln (Malus sylvestris) är ett träd med måttlig tillväxt och en naturligt bred och utbredd krona. Arten är inhemsk i Danmark och kännetecknas av sin stora tålighet och förmåga att trivas i många jordtyper, även där jorden periodvis är fuktig.

Bladen är små, ovala och ljusgröna, med ljusgula höstfärger. De unga skotten är grönbruna, medan äldre stammar får en gråbrun, skorpliknande bark som kan flagna i små bitar.

På våren täcks trädet av många små vita till vitrosa blommor som lockar nyttiga insekter. Senare utvecklas små ovala gulgröna frukter på 3–4 cm, som har en syrlig smak. Frukterna kan användas till gelé eller marmelad och fungerar som föda för fåglar under vintermånaderna.

Trädet trivs bäst i full sol eller halvskugga och kräver inga speciella växtförhållanden. Det kan planteras enskilt, i grupper eller som en del av en häck, där dess vindresistens och naturliga form framträder. Vid plantering rekommenderas uppbindning under de första två åren för att säkerställa god etablering.